Igår tog jag och klippte bort mitt långa hår. Det var inte längre som det brukade och såg numera hemskt ut i jämförelse hur det en gång varit. ”Har du varit stressad?” frågade någon, ”Nej” svarade jag.
Någon dag innan jag skulle klippa mig började jag fundera över hur mitt 2013 har varit. Jag mindes de stora och det roliga händelserna. Jag fick fast jobb, jag åkte till Tyskland, såg andra nya platser, jag kom in på en utbildning, flyttade till Umeå och har under året träffat många nya fina människor. Låter som att jag har haft ett toppenår tyckte jag först men började känna att det inte riktigt täckte upp årets alla 365 dagar. Började minnas det hjärnan förträngt; besvikelsen, saknaden, sorgen, rädslan och framförallt stressen. Jag var stressad vid så många tillfällen. Innan det gamla jobbet tog slut, när det nya tog vid (här jobbade jag även vid det gamla och hade ett extrajobb), innan man kommit in i det nya jobbet, när jag tog på mig mer än vad jag egentligen orkade, när jag inte kunde sova, över att inte våga chansa och hoppa, när jag vissa lediga dagar inte orkade göra något men kände mig tvungen att hitta på något för att tiden inte skulle gå till spillo, när jag inte visste om jag kommit in på utbildningen, när jag kommit in på utbildningen och var tvungen att lösa det med jobbet, säga upp min lägenhet och hitta nytt boende, de sista veckorna innan flytten med flyttpackning och mycket jobb (de sista dagarna var värst då jag jobbade ena dagen, flyttade nästa och började utbildningen ännu nästa).
Listan kan göras längre och det är nog då inte så konstigt att jag känt mig sjukligt trött under 2013 och speciellt under hösten då jag med studierna fick ett mycket lugnare tempo och kroppen och huvudet fick en chans att ta igen sig.
Det jag tycker är intressant med detta är hur hjärnan kan trycka undan det dåliga och bevara det fina. En mycket bra egenskap tror jag men vid vissa tillfällen kan det vara bra om det inte trycks undan för fort så att man hinner ta itu med källan till det dåliga innan känslan försvunnit och allt är glömt. Risken är ju att om man inte tar itu med det när det är färskt är att historien upprepar sig.
Med det sagt tänker jag ta med mig det fina från 2013 in i 2014 och återigen lämna det dåliga bakom mig men ha det i bakhuvudet för att undvika att hamna där igen.
Och som man brukar säga ur allt ont kommer något gott och det är alla fina jag mött under året vid dessa roliga men stressfyllda förändringar och, för att komma tillbaka till början av detta inlägg, håret som krävde åtgärd och som med hjälp av Linnea blev tusan så jäkla bra, tack för att du hjälpte mig med denna förändring!